Igår var en ödesdag! Kärnkraften ska fortsättningsvis kunna byggas ut. Nya reaktorer och mer avfall. Mer uranbrytning och farlig, sjukdomsalstrande miljö för de som utför arbetet. Det är en borgerlig politisk överenskommelse. Sorgesamt så sorgesamt.
Det känns nästan overkligt så här lång tid efter kärnkraftsomröstningen. Det var då mitt politiska arbete började. Jag engagerade mig i motståndsrörelsen NEJ-till kärnkraft. Efter omröstningen fortsatte jag att arbeta politiskt först i Hisingens Kommunala Väljare vilket var det första partiet för miljön som sedan övergick till Miljöpartiet. Min starka övertygelse och den helt uppfyllande känslan av att rädda naturen, ekosystemet och ytterst planeten grundlades vid denna tid.
Det känns som att gå tillbaka till steg ett igen. Har allt arbete varit förgäves? Hur ska vi samla kraften för att återigen debattera kärnkraftens negativa konsekvenser. Jag vill att den nya generationen sätter sig in i frågan och för kampen igen.
Jag röstade på Centern när inte Miljöpartiet fanns endast på grund av att Centern lovade att inte rösta för kärnkraft eftersom även de var för linje- tre och med i nej-kampanjen. Centern svek och kunde inte stå emot andra ja-partier. För att bli partiledare gick Tor-Björn Fälldin med på en viss utbyggnad av kärnkraft. Nu är det återigen dags för Centerpartiet att vika sig för kärnkraften men nu är steget stort. Nu är de FÖR och ens en gång inte tveksamma.
Det enda som känns trösterikt är att om de röd-gröna vinner valet kommer kärnkraftsbeslutet att rivas upp!
Det blir en valfråga även om det för mig känns som en gammal repris som jag helst hade sluppit.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar